En vanligmidsommardagskväll och vi syskon blir kallade till föräldrarna... som berättar att de ska skiljas...
Självklart är de inte överens som man skulle ha önskat utan den ene har plötsligt bestämt sig vilket resluterar i att den andre är helt förkrossad.....

Livet som nyss hade ordnat sig rasar lite åter igen under ens fötter....
Samtidigt som man skäms över att en sådan sak kan tynga en så mycket....jag ska väl vara oerhört tacksam över att jag ens har två föräldrar som finns i mitt liv.....???
Men o andra sidan måste jag få vara ledsen och besviken i mig egen ensamhet...det här är ju mitt liv och mina känslor...det finns alltid de som har det värre och ska jag hela tiden tänka på dem och känna skuld över att jag är ledsen och gräver ner mig några dagar, kommer jag ju aldrig att kunna känna efter på riktigt..

Hur vuxen man än anser sig vara försvinner en stor del av det när familjen inte längre blir intakt....den lyckliga bild man haft hitills hela sitt liv är plötsligt borta......