Det är inte ofta jag hyllar en människa. Men idag kände jag att det var dags. Det har varit på G länge nu.

Jag har i nästan sex månader haft världens bästa arbetskamrat. Det är helt sant.

Han är inte bara arbetskamrat, han är rolig också.

De värsta dagarna när jag kommit på jobbet och varit på riktigt surt humör, har han stuckit fram huvudet bakom en provhytt och fyrat av sitt colgate-leende och sagt

-Hej Maria! Hur äre?

Och sedan har dagen varit räddad. Jag har aldrig kunnat hålla mig för skratt. Det har räddat många dagar.

Nu jobbar han inte längre med mig, Han är ute och tämjer surfbrädor och liknande.

Det gör mig rätt så ledsen. Men glad att han ändå fanns där ett tag=)

Han försvinner inte, finns på en planet nära, nära.

Du är bäst lilleman=)

Jag sänder mina varmaste tankar som representant för lunchklubben.

Love you